Reseberättelse från Grekland – Mr Koukis

Mr Koukis vandrar fram och tillbaka på gatan utanför, med shortsen hängandes en bit ned på rumpan. Han pratar i telefonen som vanligt och ordet problem går som en röd tråd genom samtalen.

Med sin närvaro mellan en vacker badstrand och dess klassiskt grekiska restaurang å ena hållet och den pittoreska hamnen med både strand och flera restauranger å det andra hållet; är det familjeägda pensionatet perfekt placerat.

Balkongerna vätter mot det grönblånande havet. Hade jag dubbel kraft skulle jag kunna kasta en av strandens alla vackra stenar rakt i det blå, från balkongen.

Men jag kommer aldrig igen välja detta hotell så länge det är i samma regi. Det blir för lång och tråkig läsning att gå in i detalj på allt strul pensionatet erbjuder. Men några rader bara.

Vi bokade två rum. Ett för fyra personer och ett för tre. Barnens åldrar var specifierat. Efter bokningen dubbelkollade jag dessutom med en fråga till hotellet om allt var i sin ordning och korrekt bokat för oss sju personer varav fem barn. Absolut, det var alldeles i sin ordning.

Eftersom vi kom mitt i natten kunde vi inte göra så mycket åt att vi istället fick två rum med tre sängar per rum. Alltså en säng för lite och två barn fick dela säng.

Dagen efter kom Mr Koukis och gnällde. Han hade bokat in andra gäster i våra rum och ville flytta på oss. Eftersom han inte förstår engelska fick allt förmedlas över telefon med en annan person, Alexandra.

Tillsammans förklarade de att vi kunde få flytta in i en större lägenhet där vi skulle få plats bättre. Vi ville inte använda vår semester till att hålla på med flytt och stök, men vi sa ok – det blir säkert bra. En diskussion på 20 minuter. Därefter berättar de att vi ska betala extra för detta med 20 euro per natt. Suck! Vi bokade hotellet sex månader i förväg och tyckte inte vi skulle betala extra för att de inte kunde räkna sängar.

Deras nya förslag blev då att vi skulle behålla ett av våra rum för tre och byta det andra till ett rum för två. Alltså ännu en säng mindre, bara fem.

Jag radade upp familjen och räknade upp… 1, 2… till de sju personer vi var. Sedan sängarna… 1, 2… till de fem sängar som fanns. Två sängar saknas, lös det!

Efter ytterligare strul ställer de in en extrasäng i ett av rummen, som nu är så fullt att man knappt kan röra sig. Sex sängar igen, ok Mr Koukis – två barn delar säng, låt oss ha semester nu.

Nattens cikador för liv utanför, men tystnar när balkongdörrarna stängs. Havet ligger tryggt utanför under en sammetslen natthimmel. Horisonten möter himlen borta vid bergen och allt borde vara lugnt. Tjugosju grader ute och vi måste ha svalka för att kunna sova. Luftkonditioneringen i barnens rum väsnas över hela hotellet och görs sällskap av ett kraftigt muller när vi sätter på vår.

Barnen somnar för första gången i sina liv med öronproppar. Tur vi hade med dessa – de borde komma med hotellet.

Själv hade jag hittat en liten extrakudde jag var tacksam över. Min axel är lite känslig efter en hängflygolycka, och det hjälper mig att få till min sovställning.

Efter två dagar städas rummet och städerskan tyckte inte jag skulle få ha kvar kudden. Den togs bort. När vi kom hem sent efter långa dagsäventyr och nattade barnen, upptäckte vi också att det saknades lakan. De tyckte att fem barn i fyra sängar skulle dela på tre lakan. Vi ville själva gå och sova men blev tvungna att väcka Mr Koukis personal (troligen mamma) för en diskussion på tio minuter. Räkna barn, räkna lakan – två lakan för lite. Slutligen blev det rätt.

Väl uppe i vårt rum saknades ett lakan även för oss. Jag somnade med några små handdukar över mig under luftkonditioneringens klagosång. Jobbar ingen med service på luftkonditionering i Grekland?

Ska jag tillägga att vattnet stängdes av ibland utan förvarning, att det ibland bara fanns kallt och ibland fungerade det bra? Troligtvis inte.

Jag träffade en finsk familj på stranden. ”Hur i all världen hittade ni hit?” undrade dom. Jag förklarade om mina resor i unga år här då vi jobbade med en bok. Vi pratade om trakten och om Koukis. Han är ökänd för strul, berättade hon. Men lägenheterna de nu bodde i varje år, är underbara.